Känslan vid vatten för mig är fokuserad frid.

Jag älskar vatten; blanka sjöar, en rund droppe i daggkåpan, vårbäcken bland vitsippor men mest av allt havet. Både i storm och stiltje är vatten en katalysator för energin, en förstärkning av stämningen i kropp och själ. Senaste veckan har inneburit stora ups and downs, ytterligheter på kort tid. Känner mig tillknycklad och lycklig på samma gång. Väldigt tvära kast och möten med vatten som på ett fascinerande sätt har speglat känslorna i just den stunden.

Först var det Höljerudsforsarna tidigare i veckan, mäktigt brusande vattenmassor som passerar trånga passager mellan sjöarna, vid små söta röda stugor. 19: och 20:e slussen i Dalslands kanal hjälper båtarna förbi de här forsarna, och är platser jag besökt många gånger under mina år som kringresande skolpsykolog.

Den senare kallar jag Deckarslussen för där hade jag precis varit en gång när min dotter valde en gemensam bok till vår bokklubb; en deckare som utspelar sig just där. Ett konstigt sammanträffande! Inga mord i sikte på mina promenader som tur är.

Den 19:e slussen ligger vid slutet av den längre kvällspromenaden som jag tagit när jag bott över på hotellet i Bengtsfors. En halvtimmes promenad längs sjön som avslutas i en dånande fors, och en stilla kanal bredvid där båtarna passerar i stilla mak. När jag brukar vara där är det alltid ensamt och öde. Det finns ett vindskydd med en otippad orientalisk matta där man kan sitta precis bredvid de öronbedövande vattenmassorna.

På lunchrasten denna veckan hann jag med en slicepizza vid Deckarslussen, en perfect backdrop till känslan just då. Det är Billingsfors bruk som skymtar i fjärran.

I helgen fick havet förstärka känslan av lugn och acceptans. Havet är helande. Att befinna sig i en båt är att fokusera på nuet och hålla sig flytande. Bokstavlig talat, 100% koncentration på att navigera säkert och samtidigt njuta av naturupplevelsen. Ibland är tuffa känslor som att sjunka. Båten bär och man får lämna saker på land, som man burit omkring på tills armarna värker och ryggen kroknat. Man blir lättare och lugnare.

Det blev Malö strömmar, Nordströmmarna mot Skaftö, ner till Grundsund och över till Gullholmen. Lugnt och vackert, men stormiga Islandsberg med dyningar från öppet hav är alltid en utmaning, men med vår nya lite större båt är det i alla fall inte helt livsfarligt. Sonen fick spela fotboll med pappas konfirmander på ön, därefter veckans andra pizza och sen hemåt mot hemmhamn Ängö brygga.