Mitt i den milsvida skogen ligger ett gammalt pilgrimsmål som man knappt märker när man kör förbi. När man kör den slingrande landsvägen, som jag gjorde idag, mellan Bengtsfors och Åmål, hinner man inte se utgrävningen som avslöjar att det en gång har stått en katedral där. Men man ser en ståtlig faluröd prästgård och ett gästgiveri som vittnar om att det någon gång har varit ett ställe av betydelse. En av dåtidens största kyrkor byggdes osannolikt nog här i början på 1200-talet, långt från städer och kyrkliga centra. Det finns tecken på att det stått kyrkor, eller andra byggnader på platsen flera hundra år tidigare. På senare år har den bortglömda platsen grävts ut och forskningen pågår. Förutom att kyrkan var enormt stor med tre skepp, korsarm och torn, var den byggd i tegel som var ett helt nytt material på den tiden. Man kostade på kyrkan det nyaste och finaste och den blev mycket mer än en sockenkyrka; en pilgrimskatedral.

En helgonlegend var orsaken; prästen Nils som är känd som Sankt Nils av Edsleskog. Sveriges första helgon blev han, för att att han hade oturen att bli mördad när han var ute på sockenuppdrag. Efter hans död ryktades det om mirakler i hans namn och folk började strömma till. Biskopen av Skara tog upp frågan med påven i Rom, i brev som finns bevarade. Så blev det till Edsleskog som folk strömmade till. Många passerade också på sin vandring mot Nidaros i Norge. Hit vandrade man ända tills Gustav Vasa förbjöd pilgrimsvandringar och strömmen ebbade ut.

Men numera vandrar människor igen. Vallfärder kan nämligen inte förbjudas. De är en del av människans villkor, en metafor för själva livet. Pilgrimer har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Vårt behov av att söka efter mening och det heliga är universellt. Ibland behöver vi ge oss ut på en fysisk vandring för att hitta något i vårt inre. Att sakta ner tempot, att röra sig mot ett nytt mål. Att långsamt gå i upptrampade fotspår. Att hitta sin egen väg genom att följa gamla stigar. Att bryta sig ur ekorrhjulet och reflektera över sig själv och sitt liv, sin egen livsvandring. Ibland behövs ordlös bearbetning av en livskris. Målet är ens eget och det pilgrimen finner är personligt.

Bilden är ett pilgrimsmärke från Santiago de Compostela, där aposteln Jacob ligger begravd. Pilgrimens märke på den leden är snäckan, Pilgrimsmusslan. Från medeltiden och fram till idag har traditionen levt vidare, att pilgrimen på El Camino bär en snäcka. Märket finns på museet i Vadstena. Den andra bilden är från en pilgrimsvandring jag gick för några år sedan mot Varnhem.