De där dagarna när man liksom inte fick fason på frisyren: bad hair days. När rufset vann. När jag och de inte var på samma våglängd, inte strävade åt samma håll, inte var på samma humör. När kaoset höll på att ta över. Och de vinner ju lätt, 100 000 mot 1. Hårstråna alltså, alltid i en sån förkrossande majoritet. Mina hårstrån är om man får tro frissan väldigt både väldigt många och otroligt tunna. De är också blanka, förrädiskt mjuka och veka, men helt omöjliga att få styr på, envisa som bare den. Hårspray fäster liksom inte, det glider av som vatten på en fjäder. Skum funkar lite bättre men då klistrar det lätt ihop sig istället. Att föna håret går bra, men att locka och forma är bara att glömma. Hårsnodden åker i och ur hela dagen. Upp och ner, upp och ner med hästsvansen. Jag är egentligen ganska nöjd med mitt hår, har alltid gillat färgen. Men samarbetsvilligt är det inte. Konstigt att håret påverkar humöret så mycket! Eller är det tvärtom!? Det tål att tänkas på.

Med eller utan fin frisyr kan man ha väldigt kul. Även en rufsig dag kan vara en rolig dag. Som den där dagen när vännen och jag besökte Ale stenar, den blåsiga platån med vidsträckt utsikt över havet. Full vind i kalufsen! Idag disputerar hon på sin avhandling ”Patients’ experience of study participation and triggers of myocardial infarction”!! Om ett par timmar ska jag sitta välkammad i hörsalen någon stans på Lunds universitet och få lyssna till hennes klokskaper om tidiga tecken på hjärtinfarkt. Lycka till kompis!!