Konsten att hålla sig flytande. Verkligen inte det lättaste!! Att floata genom livet i stilla vatten skulle vara härligt. Avslappnat, lugnt, kontrollerat. Gärna med blicken mot solen eller en klar stjärnhimmel. Ljummet vatten så klart. Men oftast är det mer av crawl i motström med regelbundna kallsupar. Ibland är vattnet iskallt. Och drar åt fel håll.

Målet nu för tiden är att jag vill flyta större delen av tiden och hålla näsan över vattenytan. Huvudet upp och fötterna ner, och inte tvärtom. Som kan hända i Döda havet om man gör misstaget att försöka dyka. Det sa i alla fall guiden på resan jag var på för länge sen, att man gör bäst i att sitta och läsa en turistbroschyr, med solhatten på, så stilla man kan. Livsfarligt att göra konster i salt vatten. Ju saltare desto mer floating, men bara så länge man inte tippar.

Helst ska man alltså både flyta och förflytta sig åt rätt håll. I forsens virvlar är det dock lätt att tappa både flyt och anda. En mycket kär vän sa en gång att jag borde tillämpa hennes knep med ”svansimning”: Håll huvudet högt över ytan och paddla som en dåre med fötterna. Du kan vinka och le samtidigt, ingen märker nåt, bara du fortsätter veva med fötterna så tar du dej framåt”. Det har jag tillämpat mer än en gång. När allt kör ihop sig och livet är crazy tänker jag att ”nä nu jäsiken blir det svanen” och då ser jag till att benen går som trumpinnar utan att paniken avslöjas i det torra håret och läppstiftet sitter säkert. Om detta inte hjälper finns det ju badringar, vilken underbar uppfinning.