Ibland känns det som att mitt jobb är att glutta genom nyckelhål. Inte utan tillåtelse då förstås. Men gluttar gör man, försöker luta sig närmare och se lite av det som finns där, hos den andre. Man kisar och letar efter någon slags helhetsbild. Vad ser jag egentligen? Lägger örat mot. Väntar. Lyssnar. Ofta i kaos eller genom fragment som inte ens passar ihop. Hur kan man förstå något som alltid är komplext genom en liten glugg? Ibland gläntar den andre på dörren och i sällsynta fall får man till och med gå in över tröskeln. Det är speciellt. In i ett rum där jag aldrig varit förut och som alltid är ett förtroende. Det kan bli vändningen i en situation. I samtal möter jag en annan människa genom en berättelse. Jag vet att det alltid finns mycket mer. Fattar att perspektiven kan bli fel. Men tillsammans går det faktiskt att hitta mening och begriplighet.

Många frågar efter ”verktyg”, strategier; NYCKLAR. Grejen är att de flesta redan har sina egna nycklar och jag kan hjälpa till att hitta dem, sätta dem i nyckelhålet och kanske ge kraft att vrida om. Om nyckelhålet då blir metaforen för själva problemet. Jag kan föreslå att man vrider åt andra hållet. Vi kan lirka tillsammans. Låt gå för att det ibland kan kännas som att man saknar nycklar helt och hållet och det är en gräslig känsla. Ingen kul känsla att vara i en hopplöst låst situation. Men då kan jag säga att jag hittills aldrig mött en situation som inte går att påverka alls, det finns alltid en väg framåt.